Hela min barndom växte jag upp med bara en av mina bröder, Robin. Hela uppväxten var det han och jag, vi var bästa vänner, gjorde allting tillsammans - det var vi två mot världen. Enligt mamma bråkade vi hela tiden, och det gjorde vi ju också, men det känns nu i efterhand som att det aldrig var på roiktigt, vi bara retades lite. Han var ändå min bästa vän och min förebild. Allt han gjorde skulle jag också göra. Men han gjorde allt som Danie gjorde, så det gick i rakt nedstigande led. Efter några år upptäckte jag att jag var tjej och inte kunde fortsätta göra allt som mina bröder gjorde resten av livet.

Daniel såg jag inte så mycket av under min uppväxt. Jag minns en gång speciellt, när jag var åtta år kanske, så mötte jag morfar och Robin en ung kille på gatan som jag aldrig sett förut. Efter att morfar och killen hade pratat ett tag så vände sig morfar till mig och frågade: "Nathalie, känner du igen denne unge man?" Jag granskade honom och svarade blygt nej. "Han är din bror."

Ungefär så bra kontakt har vi haft genom åren. Det har gått i perioder, dock fler (och längre) perioder utan kontakt än med. I dagsläget har vi kontakt och den här gången tänker jag hålla fast vid det. Jag har nog saknat att få vara lillasyster åt min äldsta bror också.