Mina föräldrar träffades i en taxi. Pappa hade fått en körning, mamma klev in i bilen, pappa blev förälskad och på den vägen är det, som jag har förstått det. De skilde sig när jag var 2 år gammal, och första delen av min uppväxt bodde jag hos pappa.

Jag har en rätt variernade relation med min pappa. Vissa dagar är det hur naturligt som helst mellan oss, vi kan prata om allt och ingenting (nästan). Andra dagar är det helt annorlunda. När han ringer har vi ingenting att prata om förutom om jag fått svar på något prov eller om hur det gått på jobbet. Ingenting intressant har hänt och mestadelen av samtalen fylls av pinsam tystnad. Men det är ingenting konstigt med det, vi har olika värderingar och gillar helt olika saker, enda punkten där vi är rätt lika är filmer. Han tipsar om filmer, jag kollar och berättar för honom vad jag tycker. Och vice versa.
Han vill göra allt för att jag ska må bra och vara lycklig, han vill även göra livet så enkelt som möjligt för mig. Ibland känns det lite som att han fortfarande tror att jag är tio år gammal. Men jag har ingenting emot det, jag vill inte bli vuxen och att han håller kvar mig får mig att känna mig trygg.

Mamma och jag har en väldigt bra relation för tillfället. Vi pratar i telefon varje dag och ibland känns hon mer som en vän en som min mamma. Jag kan berätta saker för henne som jag berättar för mina vänner, och hon lyssnar och försöker alltid ge den respons hon vet att jag vill ha. Men ibland funkar det verkligen inte mellan oss, och numera beror det nog mest på mig. Jag har humörsvängningar så det heter duga, och det går väldigt ofta ut på mamma. Jag blir kluven; å ena sidan är jag irriterad och vill slänga på luren, å andra sidan vill jag bara ha henne hos mig, jag hatar telefonen och Östersjön och att jag flyttade och att hon aldrig kommer upp och hälsar på.
Vi gillar samma saker, kan lyssna på samma musik, skrattar åt samma skämt och har ungefär samma klädstil. Ett tag kunde vi dela jeans, men nu har jag växt ifrån hennes minifigur. 



Jag älskar mina föräldrar högt, och jag önskar att jag kunde träffa dem oftare. Snål som jag är har det bara blivit den där gratisresan varje månad, en dag hos var förälder, en gång i månaden. Nu när jag jobbar har jag ju pengarna, men inte längre tiden.