Jag är uppvuxen i en "kristen" familj, där aftonbönen var ett vardaglit inslag. Idag har jag dock börjat fundera på om vi gjorde det mest för att det var en fin sak vi hade tillsammans.

När min bror konfirmerades var jag tio år gammal. Jag kommer ihåg den dagen så väl, hur jag satt vid köksbordet i vår sommarstuga i Tofta och sa till mamma: "Jag vill också korvfirmera mig!" Sagt och gjort, tre år senare var jag nykonfirmerad, och trodde att jag visste precis vem jag var - tretton år gammal. Till en början var jag inte troende kristen, utan jag konfimerades mest för att jag sagt att jag skulle göra det. Det tog några månader, men sedan lyckades Virginia halvt om halvt konvertera mig. Jag fortsatte att gå till kyrkan varje söndag, ta emot nattvarden och bekänna min tro. Jag var konfirmationsledare i två år, och sommaren 2008 åkte jag, tillsammans med kyrkan, på ett kristet läger till Taizé i södra Frankrike. Det var ett kul läger, och jag kommer alltid att sakna de där mässorna, det var bland något av det häftigaste jag har upplevt.

Senare det året flyttade jag till Nynäshamn. Jag slutade vara aktiv inom kyrkan, men såg fortfarande mig själv som kristen. Våren 2009 blev jag tillsammans med Magnus, som är ateist. Jag kom hem till hans familj, som också är ateister. Jag stod fortfarande för att jag var kristen, och var förvånad över att det var så några (läs inga) här uppe i Nynäs som var troende kristna.

Tiden gick, och min tro började variera i styrka. I dagsläget är jag osäker på var jag står, jag har börjat fundera på om jag bara tror att jag är kristen, för att, jag vet inte, ´min familj är det, eller jag alltid har varit omringad av kristendomen, matad med kyrkor och annat kristligt. Jag går inte i kyrkan och är inte speciellt säker på min tro längre. Så, idag om någon skulle fråga mig om jag är troende kristen så skulle mitt svar bli att jag inte vet. För jag vet faktiskt inte, men det lutar nog allt mer åt det icke-troende hållet.