Just hemkommen från middag hos storebror. Förutom borttappad portkod så var kvällen perfekt. Allt var bra, vi pratade och pratade och pratade. En storebror som inte har varit där på nästan två år har ändå varit där hela tiden, utan att jag sett det. Allting bara var. Det känns som att, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns på något sätt som att.. Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga här. Det är svårt att klä i ord, känslan som jag har. Men jag kan väl säga som såhär; att stänga in känslor är lätt. Det svåra är att kännas vid dem, att plocka fram dem igen. Jag är så glad just nu, ibland behöver man nog bara en knuff i rätt riktning.
Nu ska jag ta vara på det här, och inte bara en, två månader framöver, utan på riktigt. Som sagt, en liten knuff är oftast vad man behöver.
Imorgon börjar jag jobba på McDonalds. Mitt första pass 16-20.30. Jag vet inte om jag är nervös än, jag längtar mest. Dels för att slippa den här jobbiga "ny-känslan", dels för att jag vill kunna tänka tillbaka på mitt pass och känna att det gick bra.
