Snart försvinner du. Snart försvinner alla. Snart är det bara jag kvar och snart är det bara jag som inte vet vad jag vill göra med mitt liv. Innan studenten hade jag en liten vision om hur jag skulle leva mitt liv, om hur jag, som person, skulle vara i resten av mitt liv. Vem jag skullle vara, vem jag skulle bli. Nu har jag ingen aning. Och det har knappt gått två månader. Det är lätt att prata mycket. Att säga saker som "jag kommer sakna dig, men hoppas du får det kul nu, med ditt nya liv och alla nya människor du kommer träffa, älska och avsky." Det enda jag egentligen vill säga är; stanna. Stanna hos mig, ge mig lite mer tid. Jag skiter i om du kommer vara lycklig, jag då? Klart att jag också är lycklig, men du förstår väl - det blir inte samma sak utan dig. Jag kommer inte vara densamma utan dig. Ibland önskar jag att var den som åkte iväg, men så kommer jag på att, just det, jag har redan varit den personen, den där som stack. Enda skillnaden är att då gällde det inte bara ett år eller två. Då gällde det resten av livet. Jag lämnade allting, plötsligt var jag bara borta och jag tror inte att jag så hejdå till alla ordentligt. Jag bara stack. Precis som ni gör.