Jag borde plugga. Det går inte. Tankarna vill inte fokusera på sekvenserade genom och restriktionsenzym, nej, de är långt borta. Studenten är ofrånkomlig, det är bara för mig att inse. En vecka kvar, sen är det över. Över. Aldrig igen. ALDRIG. Jag måste inse det. Jag försöker lite varje dag, men tiden går för fort, jag hinner inte med, jag hinner inte ikapp. Ut ur lägenheten, in till Magnus. Inte för att jag inte vill, för det vill jag verkligen. Jag är bara orolig, vilket jag alltid är inför något nytt. En ny fas i livet och jag vet inte hur jag ska hantera den, hur jag ska gå in i den. En sommar som jag ser som den sista, eftersom "sommaren" hela mitt liv har varit equal med "sommarlov" för mig. Mitt sista sommarlov står vid tröskeln, och jag vill inte riktigt öppna dörren. Nej, det går för fort nu. Det har gått för fort länge. Student, sommar, sen då? Jag vet ingenting längre. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad kommer hända med mina vänner? Vad kommer jag göra, vem kommer jag bli? Vem kommer jag vilja bli? Kommer jag vara nöjd, kommer jag vara lycklig? Just nu känns det som att ingenting kommer vara bättre än den här tiden på gymnasiet. Just nu känns det som att hela mitt liv, hur lycklig jag än kommer bli, så kommer jag tänka tillbaka på de här tre åren och känna sorg istället för glädje.
Jag önskar verkligen att jag bara kunde vilja slippa skolan, att jag kunde se fram emot studenten, precis som alla andra gör. Att jag kunde vara glad och förväntansfull istället för att våndas.
Imorgon har jag mitt sista prov här på gymnasiet, och jag pluggar inte. Varför har jag en sådan ångest för?! Jag förstår det inte. Jag önskar att det var tvåan jag slutade.
