Loggade in på min spotify för första gången på, vadå, månader, ett år? Mer? Hur som helst. Helt omöjligt att inte bli sentimental. All musik kastar mig skoningslöst tillbaks till gymnasietiden. Shit, var tog tiden vägen? Är jag redan där, där gymnasiet ligger BAKOM mig. Dåtid. Allt vi gjorde, skrattade åt, såg och suckade åt, pratade om. Allting är dåtid. Och jag, känd som världens mest sentimentala människa, har väldigt svårt för det. När saker är förbi, så fort något är över så blir det väldigt jobbigt. Jag vill bara tillbaka, och inom mig skriker en röst; "Hör av dig till ALLA i din gamla klass, ta upp kontakten! Fortsätt kontakten! Ge inte upp människorna, ha kvar dem i ditt liv så att ingenting någonsin behöver förändras!" Men jag har ju egentligen ingen nytta av det. Jag har flyttat. Många har stuckit utomlands. Hur mycket jag än vill så kommer jag ALDRIG få tillbaka den tiden. Tre år passerade utan att jag hann stanna upp och tänka efter. Och nu är musik och minnen det enda jag har kvar. Men hör på mig, jag pratar som om det vore världens grej jag förlorat. Det är ju bara gymnasiet. No biggie. Ska jag vara helt ärlig och blotta mig helt nu så skulle jag kunna börja gråta här och nu. Bara fälla tårar för allt som varit. Allt som man växer ifrån, som man aldrig kommer få tillbaka. Tog jag vara på tiden? Jag hoppas det.

NV3 2011