Klev upp strax efter kl fem, som vanligt. Klädde mig, åt frukost och frös, som vanligt. Fixade mig, för ovanlighetens skull, steg på bussen och kände mig lite högre i kurs, just idag. 
Jobbade, som vanligt. Förmiddagen flög förbi, hela dagen flög förbi. Jag följde med strömmen och plötsligt var jag på gymmet, och vips så hade jag redan varit på löpbandet i en timme. Benpasset gick bra, pressade mig lite till. Lite mer för varje gång, varje pass lite jobbigare än det förra (inspiration: PT på gymmet). 
Jag och Hanna har ätit middag och jag har just kommit ut ur duschen samt hunnit prata lite med Robin. Hans sorg kom nu men inte desto mindre djup. Vi saknar vår morfar. Jag såg en bild på 9GAG häromdagen;

men jag skulle inte vilja se det så. Visst, jag pratade inte med morfar i ungefär ett års tid innan han gick bort. Det var hans sista år, och jag frågar mig själv hela tiden; om jag hade vetat, hade jag agerat annorlunda då? Hade jag bortsett från hans fel och brister då, hade jag haft kontakt med honom? Självklart älskar jag min morfar, lika mycket då som nu. Men faktum kvarstår; han gjorde för mycket fel. Det gick liksom inte längre, gick inte att ha en sund relation. Nu är han borta och allt jag hade velat var att få ta farväl. Få säga att jag älskar honom, förklara för honom hur mycket han alltid betytt - och kommer att betyda - för mig. Men det går inte nu, aldrig mer. Självklart blev jag förkrossad när jag fick veta. Men det är klart, oavsett vad personen gjort. Man vill ju alltid får chansen att ta farväl. Jag fick aldrig det, och det gör så ont i mig. Men visst ses vi i himlen, morfar. 

Imorgon ska Hanna provjobba på mitt jobb, hon kanske ska få en kvälls- och helgtjänst. Nu ska jag läsa lite mer Fexeus, sen kl 21:55 är det dags för Filip och Fredrik i "Får vi följa med?" Älskar måndagar numera.