Landade här på Gotland i nättras, blev hämtad av Robin och hans två vänner från båten. Inte nog med att jag faktiskt var bombsäker på att vi aldrig skulle kunna lägga till på grund av blåsten (24 m/s, ca 6 m höga vågor), dessutom att vi skulle vältra där ute eftersom det var fredag den 13:e och jag var dödsdömd. Jag överlevde - mot alla odds. Men när jag väl blir hämtad tänker jag på riktigt att ja, NU händer det i alla fall. Nu kör vi av vägen och dör.

Jag undrar när min bror och hans närmaste umgänge (Dennis och Joel) ska växa upp. Robin fyller 25 i år och de två andra är 23. På hela vägen från båten upp till pappa (det är ändå några kilometer) så kördes det inte en meter utan bredställ eller någon annan livsfarlig sladd på bilen. I rondeller, kurvor, smalaste gatorna i innerstan, bakom bilar, framför bilar, sneddade, genade, skenade, gasade, puttrade, smällde, öppnade bildörrar.. Var det inte sånt pojkar gjorde när dom var 14-15 och precis fått första moppen? Inte när man snart är halvvägs till 50 och haft körkort i fem år? Eller?

Nåja, jag överlevde och det är jag glad för. Imorse väcktes jag av mini-julafton här hemma hos pappa.

- Alla Harry Potter-filmerna
- Två franska tvålar
- Ett presentkort på Life på 1000:-

Det var toppen, då kan jag inhandla bra grejer, och kanske inte bara proteinpulver och sånt som pappa hade i åtanke. Det blir toppen, kanske åker ner och kollar redan idag.

Nu väntar frukost!