Jag kommer på mig själv med att tänka på morfar väldigt ofta. Varje morgon när jag går till jobbet. Varje gång jag ser en bil. (Ingen av mina föräldrar har under min uppväxt ägt en bil, så det var alltid så speciellt när vi fick åka bil med morfar i någon av hans häftiga sportbilar). Varje gång jag ser stadshuset. Varje gång jag hör eller ser ordet Kungsholmen. Så fort någon säger Gotland, eller vissa ställen på Gotland. När jag tänker på gatan jag växte upp så tänker jag automatiskt på morfar. Min gamla skola, Solbergaskolan. Åhléns. Vandring. Öppna spisar. Polly. Utlandsresor (eller bara världen över huvud taget). Att hyra videofilm. Konsum. Kontanter. Lättmjölk. Smulig ost. Fotografier. Allt jag ser, hör eller rör vid kan jag associera till morfar. Han var en stor del av mitt liv. Jag gråter inte längre, jag försöker bara minnas allt det bra med honom, det som gjorde mig lycklig. Resten är som det är, vare sig man vill eller inte. 

Idag ringde jag till min gammelmormor, g-mormor. Hon blev så glad när jag ringde, och jag blev så glad när jag fick prata med henne. Man ska ta vara på varandra, det sa vi. Och det ska vi. Jag tänker på min bästa vän Virginia och hennes relation till sin farmor. Jag önskar att jag hade haft den relationen med g-mormor under alla år, och inte att jag bestämmer mig nu, när jag förlorat någon och insett vad det gör med en. Men sånt är livet, och man kan bara göra något åt det själv. Vi pratade mycket, gammelmormor och jag. Även fast det gått så lång tid sen sist, så var det som den naturligaste saken i världen. Hon låter fortfarande precis lika pigg på rösten som för så många år sen, men hon berättade att hon har rullator nu. Jag blir lite rädd, kan liksom inte föreställa mig henne skrutta runt i lägenheten med en rullator. Men livet tar ut sin rätt, jag vet. Jag har märkt det. 
Vi bestämde i alla fall att jag ska komma och hälsa på henne nu på söndag. Hon blev så glad, och jag blev så glad för att hon blev glad. Att jag kunde göra henne glad, bara genom något så simpelt som ett telefonsamtal. Tänk på det, vad du kan göra för någon annan människa, bara genom att finnas och visa att du är där. 

Imorgonbitti ska jag till vårdcentralen för att ta prover för min glutenintolerans. Har fått läkartid på Gotland den 1 maj, men det är ju ett tag kvar tills dess. 
Nu ska jag kika lite på högskoleprovet, är lagom peppad inför lördag just nu faktiskt.. Ingen lust alls. Men det lär kännas bra när det är över. Usch, det var länge sedan jag kände en sån här ångest inför något.